Hösten har anlänt och jag varken hyllar eller sänker den, jag accepterar den. Den är okej så länge jag kan ha på mig den halvtunna höstjackan utlomhus utan att frysa ihjäl, men så fort tjocktröjor och otympligt tyg ska på så surnar jag till. Därför fasar jag inför kommande vinter. Den är så kall, men samtidigt är det så svettigt när man står på en smockfull buss, iklädd i sin tjockaste dunjacka. Den är så mysig, men samtidigt så otrevlig när det viner i både ögon och öron av kyliga vintervindar. Den är så nostalgisk, men samtidigt fasar jag för minnen från tidigare vintrar.

Mitt humör dalar under vintertid och jag hamnar lätt i dåliga vanor. De senaste två vintrarna har slutat i ätstörningar och jag är rädd att spökena kommer knacka på igen. Men jag tror på mitt psyke mer än tidigare och jag har större stöd från omgivningen än någonsin. Även om tanken på tankarna skrämmer mig, så vet jag med säkerhet att jag inte vill tillbaka.

Men sedan kommer de där dagarna då jag slås ner helt. Då spegelbilden förvrider sig till något jag äcklas utav och det blir så jobbigt att jag inte har självförtroende till att göra något alls. Att lämna sängen blir jobbigt, att sätta på sig kläder blir svårt och att gå till skolan är en utmaning. Jag förstår att obehaget av att känna en full mage aldrig kommer att försvinna, hur friskt mitt psyke än verkar, och det är irriterande att något så vardagligt kan påverka mig så otroligt mycket. Nej, inte bara irriterande. Det är ärligt talat frustrerande att bli så svag på grund av något så ytligt. Även fast jag försöker dämpa känslorna med klädval och smink så går det inte. Det sitter i tills uppsvullnaden har gått över, vilket ibland tar några dagar. Därefter är jag back on track och fylld av glädje, men innan det så är jag helt hopplös. Jag har redan haft dessa perioder i september och ber en bön att resterande, kalla dagar är någorlunda nådiga.