vafansahon

Om lite mindre än två veckor så sitter jag på en buss på väg mot Borlänge, mot Peace&Love och jag är så sjukt taggad. Taggad och nervös. Det är "min" första festival någonsin, AND I'M SO EXCITED!!! Att i fem dagar få sväva runt bland musik och (förhoppningsvis) glada människor ska bli så fett! Jag har inte fått den där riktiga sommarkänslan i magen än, men jag känner att i och med P&L så ska det nog arta sig. Ska någon av er dit?

Jag började i Adolf Fredriks musikklasser i åttan och jag var livrädd. Fruktansvärt rädd över ifall folk skulle acceptera mig eller inte. Jag hade i min tidigare skola varit udda och upplevt en hel del trakasserier. Jag tänkte att ifall elever på en liten skola i förorten inte kunde acceptera mig, så skulle väl knappast en stor skola i stan kunna göra det? Jag föreställde mig AF som en skola där brudarna var som "Mean Girls" och där grabbarna var kaxiga och jobbiga. Haha, jag hade så fel. Redan första dagen kom alla tjejer från min klass upp till mig och kramade mig, och jag var i chocktillstånd. Fanns det verkligen människor som betedde sig såhär? Såhär väluppfostrat och utåtriktat?

Anledningen till att jag första veckan ville gå tillbaka till min gamla klass var för att jag saknade dem otroligt mycket, och för att hela alltet var så överväldigande. Men jag stannade kvar, trots en viss ångest och rädsla, och att söka till den här underbara skolan är det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. Jag har utvecklats väldigt mycket tack vare utbildningen och de fantastiska lärarna! Jag har mött helt otroliga människor som har fått mig att växa som person. Jag kan inte beskriva hur otroligt tacksam jag är över att ödet förde mig hit där jag är idag och att jag hamnade i den klassen som då var 8F. Ni är en klass med obeskrivligt trevliga och varma individer och jag hoppas verkligen att jag lyckades får fram det (trots mina högljudda snyftningar) med mitt oförberedda tal i fredags. Jag älskar er så otroligt mycket och ni är det bästa som har hänt mig. Jag menar det verkligen.

Jag måste nu lämna personer jag älskar och behöva börja om på nytt, på en ny plats, med nya människor. Återigen smyger rädslan sig inpå och jag känner precis som för två år sedan, dock är det här värre. För jag vet att jag aldrig kommer kunna lära känna en så stor skara, underbara människor som jag har gjort på Adolf Fredrik. AF-andan finns ingen annanstans och jag kommer aldrig känna samma kärlek för en plats som jag gör för AF. Det här är en skola av en viss sort acceptans och gemenskap som inte finns någon annanstans.

Såg rätt kaxig ut innan skolavslutningen. Då sprutade tårarna och jag kunde verkligen inte sluta att gråta.

Klockan tre på natten. Rosa filmjölk över hela badrummet. Jag har slaktat en enhörning. Här är resultatet.

Så här så jag ut på niornas avslutningskonsert för någon vecka sedan. Min farmor var dundersnäll och köpte denna klänning till mig på H&M för cirkus 400 kronor. Gick runt och kände mig som the pacific ocean hela kvällen.

Är tokig i Lana Del Reys stil och har därför beslutat att bära ett flower headband på skolavslutningen, eftersom det är förjäkla fint. Tog ett gammalt diadem och köpte lite plastblommor som jag sedan klistrade på. Är supernöjd med resultatet. Nu gäller det bara att få håret i en snygg färg till skolavslutningen också. En mycket svårare utmaning, eftersom min rosa toning inte vill släppa. GUD, vad synd det är om mig.