vafansahon

Är du på din vakt? Är du vaken?

Är du ensam? Är du kall och är du naken?

Kryper du ihop ibland och gråter,

för att ta reda på hur mänsklighet låter?

Har du glömt hur det är att älska,

har du glömt hur det är att hata?

Vill du ibland vara den kärleksfulle, den ultimata?

Vill du ibland gå in i rollen som den hotfulle och rabiata?

Är det beslutsamhet eller naivitet,

att vilja ändra på sin personlighet?

Så har du funderat, verkligen tänkt på saken?

Är du på din vakt? Är du verkligen vaken?

 

 

 

Att bli ihågkommen som hon som försvann.

Hon som lämnade landet och fick ett nytt namn.

Hon som till det vanliga vinkade adjö,

för att sedan i framtiden i sin dröm kunna dö.

En själ de föralltid kommer sakna,  

Döda som levande, sovandes eller vakna.

De kommer avundas hennes lockande leende,

försöka efterapa hennes tilltalande beteende.

Den ouppnålige de aldrig fick röra,

med storslagna tankar som de aldrig fick höra.

Hon som kommer finnas kvar i evigheten,

även fast hon försvann för en evighet sen.

I torsdags hade sångarna uppspel på Rytmus och jag tänkte att det skulle vara kul att dela med mig av min insats från den kvällen. Här är min tolkning av Wolfmother's "New moon rising". Med mig hade jag mina otroligt talangfulla vänner Sarah och John. De hjälpte mig otroligt mycket och jag är väldigt nöjd med vad vi lyckades åstadkomma med tillsammans.

Mitt hjärta är hungrigt och jag söker uppmärksamhet. Bara för att, för en kort stund, känna mig uppskattad. Finns det någon av alla där ute, när det inte fanns just en?

Mitt hjärta mår illa och jag vill spy. Jag är oberoende under dagen, men framåt natten är jag ensam igen. Saknar den värme som liknade feber.

Mitt hjärta säljer sig och kommer ångra famtida impulsivitet. I kampen att glömma, kommer det brytas ned. Det ger bort sig själv till vem som helst, fast det egentligen vill ha en viss unik.

En såndär söndag, när man låter bli att göra något särskilt. En såndär söndag, när man borde plugga men inte gör det. En sån där söndag, när man ångrar något man har gjort. En såndär söndag, när man tittar på sin skeva kropp i spegeln och blir förbannad. En såndär söndag, då man bara vill sova. En såndär söndag, då man önskar att man var någon annan. En såndär söndag, då man fasar inför måndagen. En såndär söndag, då hela dagen är långsam men ändå går för snabbt. En såndär söndag som är som vilken annan söndag som helst.

Jag gick förbi kyrkogården idag. Jag går alltid förbi där när jag ska gå hem till pappa, men idag stannade jag upp vid den. Jag stod där ett tag och tittade och såg framför mig vad som hände vid den här tiden på året för fyra år sedan. Jag slungades tillbaka i mitt minne.

Jag hade precis fyllt tretton och jag var kär. Det var kväll någonstans mellan vinter och vår, men luften var tillräckligt sval för att miljontals, lätta snöflingor skulle dala ner på kyrkogården. De lämnade ett tunnt täcke över marken och detta täcke lyckades ständigt smälta igenom mina converse, gjorde mina fötter blöta och kalla. Jag bar endast en munkjacka som "ytterplagg" och nu i efterhand förstår jag inte hur jag klarade av vintrarna med så lite kläder på. Men samtidigt så kan jag inte minnas att jag frös den kvällen. Varför frös jag inte? Berodde det bara på den bubblande känslan i magen eller var det för att kyrkogården hade förvandlats till en hinderbana i mina ögon. Jag minns hur jag hoppade över gravstenarna, gömde mig i buskarna med mina vänner bakom mig. Längre bort kunde jag skymta vad som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, stå över ett kast. Han sprang runt med sin kompis över gravplatserna och med jämna mellanrum kastade de snö på varandra. Jag betraktade dem och ville komma närmre honom, men det pågick någon slags kapplöpning mellan oss som höll hos på att löjligt långt avstånd från varandra. Vi sprang efter varandra, men lät aldrig den andre komma för nära. Detta fick min hormonfyllda kropp att bli ännu mer nyfiken på vad jag jagade där bland alla gravstenar. Man kan skoja till det och säga att jag gick över lik för att nå fram till honom (bokstavligt talat). Jag dansade över främlingars gravar, jag dansade över lik. Över allt dött var jag fylld med en nyfunnen känsla kallad ung tonårsförälskelse. Över allt dött var jag fylld med liv.

 

Efter stunden i det förflutna så gick jag bara vidare. Förbi kyrkogården och förbi vad jag en gång trodde skulle vara det mest spännande och förbjudna jag någonsin skulle uppleva. Förbi min första tonårsförälskelse som egentligen inte haft någon större inverkan i mitt liv, utan som bara tog sig tid att bli påmind fyra år senare.