vafansahon

När jag var ätstörd tänkte jag alltid att den dagen jag gav vika för ätstörningen och började äta, den dagen skulle jag skriva ett blogginlägg med titeln "Konsten att ge upp". Jag gillade klangen titeln hade och just den meningen förmedlade vad jag kände för att bli frisk. Att bli frisk var detsamma som att ge vika, och jag ville verkligen inte vara hon som gav upp. Jag ville vara hon som lyckades. 

Men det enda jag lyckades med genom självsvälten, var att både göra mig själv miserabel. Och det hugger verkligen i mitt hjärta när jag tittar tillbaka på gamla blogginlägg från den tiden. De får mig att minnas hur det var;

 

Jag minns höstterminen i nian som ett slagfält under dis. Jag slogs mot hungern och kroppens behov, kämpade för mitt sjuka psyke för att nå mitt mål. Jag spenderade dagarna med The Used och Bon Iver på högsta volym i öronen. Idag har jag svårt för att lyssna på Bon Iver, just för att jag associerar musiken med de starka känslorna från då. För musiken bildade, med hjälp av höstregn och kyliga vindar, ett underbart tidsfördriv under alla de långa timmarna efter att skolan slutade för dagen. De långa, utdragna timmarna jag spenderade på stan, i matbutiker, där jag maniskt läste innehållsförteckningen på hyllornas alla produkter. Därefter uteslöt, godkände och undvek jag beroende på värde.

 

 

Mat var det enda jag tänkte på under dagarna. Hur jag skulle undvika nästa mål, hur mycket kalorier det jag nyss åt innehöll och vilken mat som var kalorisnål. Skrev listor och bar på anteckningsblock med uträkningar. 

Dagen denna bild togs fick jag höra hur smal jag hade blivit, både i verkligheten och i kommentarsfälten. Detta triggade olyckligtvis igång mina tankar ytterligare. Jag fick för mig att jag fick mer komplimanger nu när jag var smal, så jag tänkte att ifall jag blev smalare så skulle jag få ännu fler kommentarer om hur fin jag var.

 

 

Den outhärdliga känslan; att ständigt äcklas av sig själv. Att ligga i fosterställning och gråta andan ur sig. Att inte finna en tänkbar plats man vill vara på, för man kommer alltid vara kvar i vad man avskyr.

Och att få slippa allt det här trodde jag innebar att ge upp. Men vad jag har insett den senaste tiden är att jag mår bättre än någonsin och att jag aldrig, aldrig någonsin i hela mitt liv, vill tillbaka till ätstörningarna och de sjuka tankarna. De förstörde inte bara för mig, utan även för min omgivning.

Att bli frisk är inte konsten att ge upp, det är konsten att segra.

För några dagar sen när jag stod på ett tak på söder så fick jag en såndär känsla. Jag vet inte hur jag ska beskriva den och jag vet inte ifall någon känner igen sig i den, men det var en stark känsla. En såndär emotionell känsla. En såndär då allt bara kommer på en gång. Och den är otroligt överväldigande. En såndär då man helt plötsligt inser hur mycket man uppskattar det man har, hur klyschigt det en låter. Jag kände ett slags rus när jag såg Stockholm framför mig och hur olika människor, med olika liv, med olika perspektiv på saker och ting, svischade förbi. Såg de mig, där jag stod med öppen famn inför solen? Hörde de mig, när jag skreksjöng ut min lycka bara för att få uttrycka mig på något sätt? Kände de densamma dundrande känsla i bröstet eller skred de, som majoriteten, iväg med vardagsvågen för att komma hem till lugn och ro? Uppskattar de vad de har, eller önskar de efter något annat? För jag brukar önska så mycket. Jag önskar mig kläder, relationer och lycka. Mestadels önskar jag att få lämna landet, som så många andra drömmande själar. Men just i den stunden, där på ett tak vid slussen så behövdes inget Berlin eller New York. Just i den stunden var Stockholm perfekt. Stokholm var en idyll.

Alltså din motherfucker. Min hjälte och idol sedan elvaårs ålder. So good, preach whatever you like.