var har du varit
Du frågar var jag har varit. Jag frågar detsamma. För det är inte jag som har varit någonstans, jag har varit här hela tiden. Jag har inte varit ute på äventyr eller utmanat ödet. Nej, för jag har varit närvarande.
Frågan är var du har varit. Frågan är var du är.
Det känns inte som att du ser mig längre. Eller jo, det är klart du ser mig. Du ser mitt ansikte och vad jag gör på alla sociala medier. Mitt uppmärksamhetsbehov skriker så det är klart du ser mig. Men det är bara det ytliga, det som precis vem som helst kan se. Jag vill att du verkligen ska se mig.
Ett bättre sätt att beskriva det är kanske att säga att jag vill att du ska lägga märke till mig.
För just nu känns det som om du ser vad jag gör, ser hur fånigt jag viftar med armarna framför ögonen på dig för att väcka någon sorts uppmärksamhet. Din uppmärksamhet.
Så vad är det som får dig att blunda?
so long and good night
Jag kan inte förstå,
att något som har varit en så stor del av mitt liv
kan försvinna så fort.
Ett väldigt emotionellt svenska nationella
Igår hade vi Svenska Nationella. Syftet var att framföra ett muntligt anförande med temat framtid under 3-6min. Dum som jag är bestämde jag igår vad jag skulle prata om och jag ägnade ingen som helst tid på att skriva mitt tal senare under kvällen. Detta ledde till ett hektiskt krafsande under den tre timmars långa håltimmen vi hade idag och mina stift som bröt snabbare än Taylor Swift's relationer. Som tur var hade jag en bild över hur jag ville lägga upp mitt tal och viktigast av allt; jag hade ett ämne som jag faktiskt kunde prata om och dyka mig in i.
Mitt anförande skulle handla om ätstörningar. Den skulle innehålla personliga erfarenheter för att fånga känslan hos åhörarna, men samtidigt kunde den inte vara allt för tragisk. Jag funderade ett tag på att ha någonting jag skulle äta upp "under talet". Att börja talet med typ: "HÄR ÄR EN BULLE. Den här bullen kunde jag inte äta för ett år sedan, men innan talets slut ska jag ha bevisat att jag har överkommit min rädsla och jag SKA ha ätit upp bullen!!!" Haha, ja eh. Jag insåg snabbt vilket distraktionsmoment den här jävla bullen skulle bli, så jag bojkottade den idén bums.
Men hur skulle jag framföra ett så "dystert" ämne på ett intressant sätt? Hur skulle jag få mina klasskamrater mottagliga och lyhörda?
Under våra lektioner i Estetisk kommunikation så pratar lärarna om att man blir som mest kreativ när man jobbar under tidspress, och det var exakt vad som hände för mig under den här hektiska håltimmen.
FRÅN MINA ALLDELES EGNA TOMMA, KLARA SINNESHIMMEL SLOG IDÉN NER I MITT HUVUD. Jag skulle lägga fram min personliga erfarenhet som ett rim, som en liten saga. På sätt kunde jag "sammanfatta" min historia utan att lämna ute några detaljer, men samtidigt inte älta och mala om mina tonårsproblem. Så under tre timmar brainstormade jag som aldrig någonsin med iamamiwhoami i lurarna, och såhär såg mitt tal sedan ut:
Jag inledde med att visa en bild utav en tallrik med mat på. Jag sa att de flesta i rummet ser på den här tallriken och ser en vanlig lunch. En vanlig tallrik med vanlig mat. Därefter förklarade jag att vissa andra ser på den här tallriken och våndas, men för att ge en inblick i denna känsla så skulle jag berätta en historia (här kom rimmet):
Det var en gång en fjortonårig flicka,
vars mamma henne till en ny skola skicka.
Flickan fick snabbt nya vänner och trivdes överlag,
men så upptäckte hon att hon inte var som de andra va.
De andra flickorna var ju så små, söta och smala.
Flickan kände nu hur hennes självförtroende började dala.
Flickan tänkte: "Jag ska nog gå ner i vikt."
Att äta minre och träna mer blev numera en plikt.
Flickan blev smalare men inte nöjd.
Varför var viktnedgången så långsam och fördröjd?
Flickan träffade en som 500kcal om dagen åt,
och flickan tänkte: "Jag blir nog lika smal om jag sätter mig i samma båt."
Tretton kilo lättare och ett år senare,
flickan och ätstörningen var nu enade.
Omgivningen hade nu förstått,
vad som i flickans huvud hade pågått.
Men flickan ville inte erkänna sitt problem,
även om hon kände av sjukdomens men.
Hon hade i det sjuka en tillit funnit.
Bara det var ett tecken på att det sjuka hade vunnit.
Men med hjälp från vänner eller familj, eller ja båda,
en vapenvila mellan flicka och ätstörningen fick råda.
Men ätstörningen stannade och låg på lur.
Den låg och väntade, väntade på sin tur.
Flickan gick nu på gymnasiet, vårtermin. <------ HÄR BÖRJAR JAG BÖLA. SMIDIGT.
Det var nu ätstörningen återvände med ett hånfullt flin.
Flickan ville inte och ville samtidigt än.
Hon välkomnade det sjuka som både fiende och vän.
Men denna gång skulle det sjuka gå för långt.
Den tog för mycket plats och det blev för trångt.
Det sjuka gick så långt att flickan brottades ner.
Men kroppen slängd mot golvet, fick flickan att inse att hon inte ville mer.
Därefter följde min monolog som skulle knyta ihop säcken. Sammanfattningsvis sa jag att framtiden blev min motivation till att sluta upp med självsvälten. Att jag inte vill se min framtid hand i hand med en ätstörning. Jag avslutade klyschigt och sa att jag önskar att jag kan dela med mig av den motivationen jag äntligen hittade.
Alltså gud. Haha. Så otroligt känslosamt verkligen, men jag fick sån fin kritik från både min lärare och mina klasskamrater. Min lärare tyckte till och med dikten var så bra att hon ville få en kopia. Jag blev överlycklig! Hade verkligen inte väntat mig den fina responsen, utan snarare förberett mig på stel tystnad.
Att jag bröt ihop under dikten nojar jag lite över dock. Blev så otroligt ostabil på rösten och fick göra en kort paus, något som kan ha stört anförandet.
Men överlag så gick det jättebra och jag blev verkligen så otroligt glad över den positiva feedbacken! För det verkligen, verkligen, verkligen oväntat.
Läste dessutom upp anförandet för min gammelmorfar och hans fru, då de frågade hur det gick på nationella, och även de tyckte att det var bra skrivet.
Det är bara så skönt att kunna släppa ut precis allt nu. Det känns verkligen som om jag har burit en tung last på ryggen och att en vänlig själ insåg att det var dags att plocka bort den.
Mitt anförande skulle handla om ätstörningar. Den skulle innehålla personliga erfarenheter för att fånga känslan hos åhörarna, men samtidigt kunde den inte vara allt för tragisk. Jag funderade ett tag på att ha någonting jag skulle äta upp "under talet". Att börja talet med typ: "HÄR ÄR EN BULLE. Den här bullen kunde jag inte äta för ett år sedan, men innan talets slut ska jag ha bevisat att jag har överkommit min rädsla och jag SKA ha ätit upp bullen!!!" Haha, ja eh. Jag insåg snabbt vilket distraktionsmoment den här jävla bullen skulle bli, så jag bojkottade den idén bums.
Men hur skulle jag framföra ett så "dystert" ämne på ett intressant sätt? Hur skulle jag få mina klasskamrater mottagliga och lyhörda?
Under våra lektioner i Estetisk kommunikation så pratar lärarna om att man blir som mest kreativ när man jobbar under tidspress, och det var exakt vad som hände för mig under den här hektiska håltimmen.
FRÅN MINA ALLDELES EGNA TOMMA, KLARA SINNESHIMMEL SLOG IDÉN NER I MITT HUVUD. Jag skulle lägga fram min personliga erfarenhet som ett rim, som en liten saga. På sätt kunde jag "sammanfatta" min historia utan att lämna ute några detaljer, men samtidigt inte älta och mala om mina tonårsproblem. Så under tre timmar brainstormade jag som aldrig någonsin med iamamiwhoami i lurarna, och såhär såg mitt tal sedan ut:
Jag inledde med att visa en bild utav en tallrik med mat på. Jag sa att de flesta i rummet ser på den här tallriken och ser en vanlig lunch. En vanlig tallrik med vanlig mat. Därefter förklarade jag att vissa andra ser på den här tallriken och våndas, men för att ge en inblick i denna känsla så skulle jag berätta en historia (här kom rimmet):
Det var en gång en fjortonårig flicka,
vars mamma henne till en ny skola skicka.
Flickan fick snabbt nya vänner och trivdes överlag,
men så upptäckte hon att hon inte var som de andra va.
De andra flickorna var ju så små, söta och smala.
Flickan kände nu hur hennes självförtroende började dala.
Flickan tänkte: "Jag ska nog gå ner i vikt."
Att äta minre och träna mer blev numera en plikt.
Flickan blev smalare men inte nöjd.
Varför var viktnedgången så långsam och fördröjd?
Flickan träffade en som 500kcal om dagen åt,
och flickan tänkte: "Jag blir nog lika smal om jag sätter mig i samma båt."
Tretton kilo lättare och ett år senare,
flickan och ätstörningen var nu enade.
Omgivningen hade nu förstått,
vad som i flickans huvud hade pågått.
Men flickan ville inte erkänna sitt problem,
även om hon kände av sjukdomens men.
Hon hade i det sjuka en tillit funnit.
Bara det var ett tecken på att det sjuka hade vunnit.
Men med hjälp från vänner eller familj, eller ja båda,
en vapenvila mellan flicka och ätstörningen fick råda.
Men ätstörningen stannade och låg på lur.
Den låg och väntade, väntade på sin tur.
Flickan gick nu på gymnasiet, vårtermin. <------ HÄR BÖRJAR JAG BÖLA. SMIDIGT.
Det var nu ätstörningen återvände med ett hånfullt flin.
Flickan ville inte och ville samtidigt än.
Hon välkomnade det sjuka som både fiende och vän.
Men denna gång skulle det sjuka gå för långt.
Den tog för mycket plats och det blev för trångt.
Det sjuka gick så långt att flickan brottades ner.
Men kroppen slängd mot golvet, fick flickan att inse att hon inte ville mer.
Därefter följde min monolog som skulle knyta ihop säcken. Sammanfattningsvis sa jag att framtiden blev min motivation till att sluta upp med självsvälten. Att jag inte vill se min framtid hand i hand med en ätstörning. Jag avslutade klyschigt och sa att jag önskar att jag kan dela med mig av den motivationen jag äntligen hittade.
Alltså gud. Haha. Så otroligt känslosamt verkligen, men jag fick sån fin kritik från både min lärare och mina klasskamrater. Min lärare tyckte till och med dikten var så bra att hon ville få en kopia. Jag blev överlycklig! Hade verkligen inte väntat mig den fina responsen, utan snarare förberett mig på stel tystnad.
Att jag bröt ihop under dikten nojar jag lite över dock. Blev så otroligt ostabil på rösten och fick göra en kort paus, något som kan ha stört anförandet.
Men överlag så gick det jättebra och jag blev verkligen så otroligt glad över den positiva feedbacken! För det verkligen, verkligen, verkligen oväntat.
Läste dessutom upp anförandet för min gammelmorfar och hans fru, då de frågade hur det gick på nationella, och även de tyckte att det var bra skrivet.
Det är bara så skönt att kunna släppa ut precis allt nu. Det känns verkligen som om jag har burit en tung last på ryggen och att en vänlig själ insåg att det var dags att plocka bort den.
.
