Jag fyllde år i onsdag och idag samlades några få ur släkten för att fira mig. Min mage var som en ballong efter bara två bullar. Min gammelmorfar och jag diskuterade subdominanta och dominanta ackor kort. Eller... jag ställde arga frågor och försökte första. Sedan så försökte arga, uppsvullna jag ackompanjera "Herod's song" från Jesus Christ Superstar på ett snyggt sätt. Arga jag blev ännu argare och gick istället upp på mitt rum och var ännu argare än tidigare. Vi snackar krokodiltårar. Då tvingade min mamma ut mig på promenad. Den argaste promenaden någonsin. Så sammanlagt har det varit en arg dag. Det enda som kan göra mig glad är Jesus Christ Superstar, därför tillbringar jag så mycket tid som möjligt med just det soundtracket i mina öron, eller med filmen inför ögonen. Jag är en arg tonårstjej och blir inte gladare när jag inser att det är skola imorgon.
För några dagar sedan fick jag hem min peruk som jag beställde från Kina, via Ebay. Det var första gången jag och mamma handlade på Ebay och även första gången vi använde oss av paypal-systemet. Ni anar inte hur tät spänningen har varit när jag och mamma har suttit och registrerat alla siffror på alla hemsidor. Har knäppt händerna som i bön för att inte mamma ska få ett apopleptiskt anfall och säga: "NÄE JAG VILL INTE DET HÄR REBECCA JAG TÄNKER INTE NÄE DE TAR MINA PENGAR!!!". Detta sa hon x antal gånger, men jag är envis som en stubbe och ville ha den jävla peruken. Och se där! Det gick ju hur bra som helst! Peruken levererades i ett gott skick och jag fick den för cirka 200 kronor. Supernöjd verkligen!
Läxorna och alla förväntningar lägger sig verkligen som en press på bröstet. Jag känner till och med hur det blir svårt att andas. Så jobbigt är det. Och det är så märkligt att jag var så otroligt lycklig igår efter att ha dansat Greased Lightnin' på Soarén (dessutom var det min födelsedag yay), men att jag idag bara kände hur mycket jag hade och göra som jag har blundat för. Men det är den tiden på månaden igen; INGEN GILLAR MIG, INGEN VILL HA MIG, JAG ÄR ÄCKLIG, JAG ÄR FUL, JAG ÄR FET, JAG HATAR ALLA, VAR ÄR MIN CHOKLAD???
Hoppas alla killar börjar blöda i snoppen... förutom Eliot då för han är snäll. Men ni andra... BLÖD.
ALLTSÅ ÅH!!! Jag måste bara få dela med den eufori jag känner! Ända sen jag var liten har jag var tokig i musikaler och favoriterna var Grease och Fantomen på Operan. Jag lyssnade jämt på Grease Lightnin' på kassettband, dansade som Danny i mitt sovrum, grinade som en gris när Fantomen sitter snyftandes vid speldosan och jag önskade innerligt att det var jag som var Christine. Att det var mig han förde till the Underground. Såhär senare hör jag själv hur fel det kan låta... men låt oss välja den naiva synvinkeln. På grund av mitt låtval inför det andra intagningsprovet på Södra Latin så har jag återupptagit mitt dyrkande till musikaler och så fort jag får chansen lyssnar jag på Jesus Christ Superstar, nynnar på Fantomen på Operan eller dansar till "You're the one that I want". OH MY GOD. Jag definitivt ha musikal-maraton inom en snar framtid.
När jag var liten och musikalgalen fantiserade jag även ihop egna musikaler, varav en influerades starkt av Corpse Bride. Kort sagt så kan jag säga att den handlade om en flicka som blev mördad av sin pappa och hamnar i underjorden. Flickan ältar detta bland alla dansande och sjungande skelett och kommer fram till att hon ska upp till jorden för att kräva en ursäkt från sin far. Det kanske låter hur fånigt som helst, men jag var bara tio år så man kan nog inte förvänta sig så mycket. Hade dock ett väldigt makabert sinne, eller vad tycker ni?
Jag skulle så hemskt gärna börja skriva musikaler igen. Men på riktigt den här gången. Här dyker ett problem upp... vad ska man skriva om? Vad ska det ha för handling? Det känns lite som om alla bra storys är tagna, och ifall man hittar en bra historia dyker ytterligare ett problem upp... kan man verkligen skriva SÅ MÅNGA låtar i samma stuk? Oh well, alltid värt ett försök tycker jag.
Mina kläder var som plockade från 50/40-talet idag. Snurrade runt i skolan med en 25 kronors klänning från en Second Hand här i Märsta. Dock är den tight som skridsko så jag hade andnöd större delen av dagen. Vill man vara fin får man lida pin, säger de. I det tidigare inlägget fick man en bättre bild på mina "victory rolls". Lärde mig att göra dessa (har dock gjort liknande med colaburkar en gång) igår och tänkte att jag lika gärna kunde ha denna frisyr i skolan. Den tar ungefär en timme att göra och detta fick mig att gå upp klockan halv fem idag. Still worth it.
Repade med Simply Not Jesus i fredags. Vi ska spela in vår cover av Song 2 med Blur inom en snar framtid. Som topping på glassen ska vi även spela in en video till. Eller... det är vad vi har som mål. Svettades som muskelknuttarna på friskis när vi stod i den lilla replokalen och trängdes. Höll även på att slå huvudet i Adams gitarr. SÅ VILDA OCH METAL ÄR VI. Efteråt åkte jag hem till mitt lilla hjärtegull och tog upp halva hans säng. Alltid lika mysigt. Idag spatserade jag och Agnes runt på stan och cirkulerade ett par varv innan vi försökte hitta någon att våldgästa. Vi misslyckade totalt och det slutade med att vi åkte hem till Agnes, åt godis och försökte hitta inspiration. Underbart ändå.
Igår kunde man höra mina oräkneliga försök till att sjunga som en annan Christine från The Phantom of the Opera. Gång på gång sjöng jag igenom Think of me, testade olika röster och vibrato. Det är imorgon det gäller. Imorgon ska jag söka in till Södra Latin (igen) och denna gången inför en betydligt större jury. Om jag är lika nervös som sist kan jag ju säga att det är kört, för jag kan verkligen inte sjunga me huvudklang när jag är nervös. Omöjligt. Rösten skakar och magstödet pyser ut. OCH SÅ KAN VI JU INTE HA DET.
Nej, nu ska jag duscha och lägga fram ett par riktiga estetar-kläder så till imorgon så jag passar in. Sedan kanske jag ska gå in i mitt rum och kvittra lite opera. Vi hörs.
Det var intagningsprov på Södra Latin igår och jag trodde jag skulle avliva. Gick inte alls bra på grund av min superjobbiga nervositet. Kunde knappt pressa ner pedalerna vid pianot för att jag skakade så mycket. Tänkte att: Nä, nu gjorde jag bort mig själv. Men så ringde de för någon timme sedan och sade, att jag skulle komma på det andra intagningsprovet på fredag. Vilken fröjd att de förbisåg mitt lilla misslyckande.
Idag var jag även på VRG. Det gick förvånansvärt bra. Kanske för att det är mitt fjärdehandsval, eller kanske för att jag fick öva innan. I alla fall så gick det bättre där än på Södra. Men jag har ju min andra chans på fredag och då jävlar... Då blir det tamejfan andra bullar!!!
Åh jag är så lycklig över att Loreen vann! Hon förtjänade verkligen det. Dock tycker jag lite synd om Danny eftersom jag tidigare läste i en intervju att han skulle bli jättebesviken om han kom tvåa igen. Men han får väl nöja sig med att 22% av Sveriges röster gick till honom (eller hur många det nu var). OCH THORSTEN. Herregud ja, Thorsten fick ju nästnäst flest svenska röster. Det är väl rätt solklart varför de utländska rösterna inte landade på honom. En djup låt på svenska var det bara norrmännen som kunde uppskatta. Men ändå, det gick ju bra för honom med! Haha, ja... jag tycker om honom och hans lite udda sätt att bara entra melodifestivalen.
Musikteoriprov på Kungsholmen imorse. Gehörsövningen på intervaller var svårast. Jag, Karin, Mathilda och Eric gick igenom andra världskriget två timmar innan historiaprovet. Jag hoppas på ett MVG för då säkrar jag mitt betyg i historia. Annars är jag körd.
Imorgon ska jag umgås med Agnes och ta en sånglektion hos Cecilia. Yoga med klassen på morgonen dessutom. Fredag kan nog bli en riktigt bra dag, men helgen kommer bestå mest av plugg.
Leave your pretty to me - Ett inlägg som blossade upp lite för mycket
Jag har citerat många olika delar från Semi Precious Weapons låtar på sistone i mina rubriker. Dessutom har jag lyssnat slut på deras album på Spotify, förutom en låt. Det är inte första gången heller. Det händer så fort jag får chans att lyssna på dem igen. Kommer nog beställa deras skiva "You love you" inom en snar framtid. Så bra är de, att de förtjänar att få sina skivor köpta och inte nedladdade. Det lite knäckade med just det här bandet är att var förband till Lady Gaga's "Monsterball Tour" och jag såg dem OCH självaste Gaga år 2010, men hade knappt hunnit lyssna på Semi Precious Weapons. Nu är de bland mina favoritband och jag kan inte sluta tänka på hur det skulle vara att se dem live igen, nu när jag verkligen känner till låtarna också. Imorgon är det teoriprov på Kungsholmen för alla AF-elver och jag skulle inte kunna känna mig mindre förberedd. Jag är visserligen duktig när det kommer till musikteori, eftersom jag har lätt att förstå det, men just det faktum att alla händelser och "event" kommer så tätt inpå varandra nu får mig att sätta en omedveten snara runt halsen. Lyckades jäkta mig iväg idag för att lämna en bilaga på Viktor Rydberg, utan kuvert eller med ett bifogat foto, och jag korsar fingrar, armar och tår att de inte tänker så mycket på hur oprofessionellt min ankät såg ut. De kan väl inte bedöma mig efter min skrivstil? Bedöm inte hunden efter tassavtrycket, ungefär. Så var det ju det där med att det är två intagningsprov nästa vecka och ytterligare två veckan därpå. Däremellan en famn med prov och läxor och andra händelser och kompisar och födelsedagar och träningar och... Det är i ssåna situationer som denna som jag stänger av allt. Istället för att ta itu med skitjobbet så ligger jag bara i sängen med blicken fäst i taket (det var värst vad takfläkten blev intressant). Jag vill inte prata med någon, jag vill inte göra några läxor, jag vill inte ha ett utseende, jag vill inte träna, jag vill inte leva. Och med "jag vill inte leva" menar jag inte det här deprimerande "jag tar livet av mig för att det suger", utan jag menar mer på det här uppmärksamhetskåta, panikslagna tonårssättet (buhu, det är så synd om mig). När vi sitter där i sal 406 och Mark (vår NO-lärare) visar youtube-klipp på galaxerna och de röda jättarna vrider det sig i magen på mig. Jag blir rädd för att jag är så liten och mina problem är så små. Sedan blir jag arg för jag förstår inte hur något så ytligt som utseendet kan komma och ha en så stor betydelse i västvärldens samhällen, när vi har så mycket annat att fokusera på. Hur mycket forskning som egentligen bör ägnas åt en bättre framtid, men som vi istället använder för att sätta våra kroppar och ansikten under lupp. Jag blir så förbannad på folk som hånar andra folks naturliga utseende, bara för att de själva är så patetiskt ynkliga och osäkra. För fan, fuck you era jävla ytliga fittor (ursäkta språket). En person ska väl för i helvete inte behöva lägga sig under kniven för att våga gå ut. Gör något bra för samhället istället för att dra ner andra i den deprimerade skiten. Sluta upp med att lägga hånfulla, hänsynslösa och inhumana kommentarer på internet. Jag blir så förbannad när jag ser någon skriva att någon annan är fet, ful, äcklig, tjock osv. Vad uppnår ni med det? Får det er att känna er bättre? Jag slår vad om att ni inte mår så jävla bra när personen tar livet av sig för att den känner sig så vilsen och utfrusen, på grund av era elaka kommentarer. Och om ni inte känner någon empati borde man ju sätta en kula mellan ögonen på er, era hjärtlösa, inkompitenta jävlar. Kan ni för en gång skull visa att människorna förtjänar att ligga högst upp i näringskedjan och att intelligensen faktiskt finns där. Tack för mig.
Förlåt för det långa, hotfulla inlägget men jag blev helt till mig i skrivandet plötsligt.
Glömde Februari också (shame on me). BUT HERE IT GOES! Den här musikvideon är så sjukt simpel men Beyoncés underbara utstrålning och bara på tanken vilken DREAM LADY HON ÄR får mig att älska den här videon som Charlie Sheen älskar sitt knark.
Min Eliot kom hem från det exotiska landet (landet där bananerna böjs må hända) i torsdags kväll. Jag spenderade fredag-lördag med honom och även hans familj ett tag. Eliot, dina systrar är hur coola som helst och alla kids som springer runt är så söta att jag får diabetes. Efter en tids tittande på The Voice begav vi oss till Fredrik där vi roade oss själva med Bioshock och facebooth. Jag dör när jag tänker tillbaka på hur Fredrik ser ut som en liten tumme. Nåväl, jag har haft det jättemysigt och det var så skönt att träffa hjärtevännen igen. För stunden är jag snuvig och har halsont, men jag lyssnar till Thorstens goda råd OCH RESER MIG IGEN!!!
JAG ÄR INTE DÖD, bara väldigt oaktiv. Förlåt. Jag ber om ursäkt ifall det är någon som har saknat mina förfärligt behagliga blogginlägg. Jag lägger all skuld på skolan, som vanligt. Min brevlåda fylldes (förresten) här om dagen med mängder av kallelser från Södra Latin, Viktor Rydberg och Stockholms Estetiska. Ja, jag har bara sökt till estetiska linjer. Det enda undantaget är den internationella sektionen på Kungsholmens, men den befinner sig under samma tak som körsångare so it still counts. Det är nu stressen kryper upp längst ryggraden och silar sig in genom öronen för att påminna mig om att jag inte har någon aning om vad jag ska sjunga. Och som topping på det hela har jag förstört rösten då jag försökte svälja kanel med Sofia. Något utav det dummaste jag någonsin gjort. Det kallas för The Cinnamon Challenge och går ut på att svälja en matsked kanel. Tänker inte gå in på i detalj hur ont det gjorde, men låt oss säga såhär: jag grät floder. Bra tips för er deppare som vill grina en ocean. Varför inte passa på att köra en "cry baby" och samla tårarna i en burk när man ändå är igång?
