För några dagar sen när jag stod på ett tak på söder så fick jag en såndär känsla. Jag vet inte hur jag ska beskriva den och jag vet inte ifall någon känner igen sig i den, men det var en stark känsla. En såndär emotionell känsla. En såndär då allt bara kommer på en gång. Och den är otroligt överväldigande. En såndär då man helt plötsligt inser hur mycket man uppskattar det man har, hur klyschigt det en låter. Jag kände ett slags rus när jag såg Stockholm framför mig och hur olika människor, med olika liv, med olika perspektiv på saker och ting, svischade förbi. Såg de mig, där jag stod med öppen famn inför solen? Hörde de mig, när jag skreksjöng ut min lycka bara för att få uttrycka mig på något sätt? Kände de densamma dundrande känsla i bröstet eller skred de, som majoriteten, iväg med vardagsvågen för att komma hem till lugn och ro? Uppskattar de vad de har, eller önskar de efter något annat? För jag brukar önska så mycket. Jag önskar mig kläder, relationer och lycka. Mestadels önskar jag att få lämna landet, som så många andra drömmande själar. Men just i den stunden, där på ett tak vid slussen så behövdes inget Berlin eller New York. Just i den stunden var Stockholm perfekt. Stokholm var en idyll.