konsten att segra

När jag var ätstörd tänkte jag alltid att den dagen jag gav vika för ätstörningen och började äta, den dagen skulle jag skriva ett blogginlägg med titeln "Konsten att ge upp". Jag gillade klangen titeln hade och just den meningen förmedlade vad jag kände för att bli frisk. Att bli frisk var detsamma som att ge vika, och jag ville verkligen inte vara hon som gav upp. Jag ville vara hon som lyckades. 
Men det enda jag lyckades med genom självsvälten, var att både göra mig själv miserabel. Och det hugger verkligen i mitt hjärta när jag tittar tillbaka på gamla blogginlägg från den tiden. De får mig att minnas hur det var;
 
"Och jag som trodde att jag skulle må så bra när jag väl nådde den där siffran. Jag trodde fel. Självklart känner jag ett litet glädjerus när jag inte ätit ordentligt med två-tre dagar och magen skriker efter mat, men det är inte värt det egentligen. Jag orkar inte vara med kompisar. Motoriken är helt fucked up för att händerna skakar och jag fryser som fan. Jag har helt tappat lusten att dansa (något jag har älskat och varit riktigt bra på) för jag har ingen energi på lektionerna. Jag undviker att vara med på vissa grejer för jag vet att jag kommer tvingas äta. Jag brukar komma hem sent för att kunna säga att jag har ätit i stan, vilket innebär att jag tvingas att gå och lägga mig sent, vilket knappast gör orken större, plus påsarna under ögonen växer."
 
Jag minns höstterminen i nian som ett slagfält under dis. Jag slogs mot hungern och kroppens behov, kämpade för mitt sjuka psyke för att nå mitt mål. Jag spenderade dagarna med The Used och Bon Iver på högsta volym i öronen. Idag har jag svårt för att lyssna på Bon Iver, just för att jag associerar musiken med de starka känslorna från då. För musiken bildade, med hjälp av höstregn och kyliga vindar, ett underbart tidsfördriv under alla de långa timmarna efter att skolan slutade för dagen. De långa, utdragna timmarna jag spenderade på stan, i matbutiker, där jag maniskt läste innehållsförteckningen på hyllornas alla produkter. Därefter uteslöt, godkände och undvek jag beroende på värde.
 
 
"Att ständigt tänka på om man ser tillräckligt smal ut och hur mycket kalorier man har fått i sig under dagen. Att vara fast i den här självupptagna bubblan och alltid gå runt och oroa sig för ifall folk tycker att man är tjock."

Mat var det enda jag tänkte på under dagarna. Hur jag skulle undvika nästa mål, hur mycket kalorier det jag nyss åt innehöll och vilken mat som var kalorisnål. Skrev listor och bar på anteckningsblock med uträkningar. 
Dagen denna bild togs fick jag höra hur smal jag hade blivit, både i verkligheten och i kommentarsfälten. Detta triggade olyckligtvis igång mina tankar ytterligare. Jag fick för mig att jag fick mer komplimanger nu när jag var smal, så jag tänkte att ifall jag blev smalare så skulle jag få ännu fler kommentarer om hur fin jag var.
 
 
"Vill bara krypa upp i någons famn och grina som ett litet barn. Allt blev för mycket och magen gör så ont och jag hatar min kropp och jag vill inte vara kvar i den."

Den outhärdliga känslan; att ständigt äcklas av sig själv. Att ligga i fosterställning och gråta andan ur sig. Att inte finna en tänkbar plats man vill vara på, för man kommer alltid vara kvar i vad man avskyr.
Och att få slippa allt det här trodde jag innebar att ge upp. Men vad jag har insett den senaste tiden är att jag mår bättre än någonsin och att jag aldrig, aldrig någonsin i hela mitt liv, vill tillbaka till ätstörningarna och de sjuka tankarna. De förstörde inte bara för mig, utan även för min omgivning.
Att bli frisk är inte konsten att ge upp, det är konsten att segra.
 

Kommentarer
Postat av: Id

Rebecca, du är bäst och jag älskar dig från djupet av mitt lilla hjärta!!!!!

Svar: Jag älskar dig med, Ida. Du är bäst<3
Rebecca

2013-05-26 @ 21:43:00
URL: http://www.generationex.webblogg.se
Postat av: Anonym

Jag har världens starkaste flickvän <3

Svar: To the moon and back, and even beyond that.<3
Rebecca

2013-05-27 @ 06:36:39
Postat av: En stödjande bekant

Väldigt starkt inlägg!! Var stolt för att du klarade det.

Svar: Tack till tusen!
Rebecca

2013-05-27 @ 22:07:59
Postat av: bby

JAG ÄLSKAR DIG, så stark, jag är stolt över dig.

Svar: <3<3<3<3<3
Rebecca

2013-05-28 @ 00:12:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0