Sitter för stunden i mitt fönster hemma på Klövervägen och låter solen smyga in bredvid mig. Egentligen är det väl ganska varmt ute, men den svala vinden som hälsar på titt som tätt gör att det jämnar ut sig. Det är, som en svensk skulle säga, lagom. Sommaren knackar inte längre bara på dörren, utan den har faktiskt klivit över tröskeln. Och jag välkomnar den med vippiga kjolar, svettiga springturer och mina finaste klackskor. Jag märker en sån skillnad på inte bara mig, utan också på omgivningen. Visst ser Stockholm mycket gladare ut? Jag ser gladare umgängen, bredare leenden och kärare par. Jag ser svenskars bleka ben som väntar på lite färg och på min näsa har ett gäng fräknar bosatt sig. Ansiktena är vända upp mot himlen istället för ner i marken. Välkommen Solen.

Jag försöker komma på något sätt att uttrycka dagens tankar utan att låta som största tönten. Jag vet inte, jag känner mig disträ och kluven. Det vrider sig i kroppen och jag är missnöjd överallt. Varje centimeter av mig känns fel och jag vill ändras. Det spelar ingen roll hur mycket jag än spacklar mitt ansikte, för jag känner mig fortfarande så himla tråkiga och trist. Varför blir man aldrig nöjd och varför jämför man sig med andra ständigt?

Samtidigt som jag bråkar i mitt huvud om mitt utseende och min kropp, så känner jag mig på något sätt lugn. Och det är nog tack vare Solen. Hade det varit vinter hade jag förmodligen lagt mig ner i sängen, dragit täcket över huvudet och gråtit mig igenom tankarna. Nu när värmen är här känns delvis täcket överskattat och delvis känns det synd att blunda inför solstrålarna. Istället tänker jag ta vara på dagsljuset, åka hem till mamma för att sedan dra på mig löparskorna och svettas. Det låter bättre än att gråta.