Sverige, du är minusgrader och presenterar Kylan för mig, som okänsligt skakar min hand. Som gör mina fingrar och knän blåa och kalla. Som skrämmer iväg blodcirkulationen och får håret på armarna mina att stå rakt upp. Sverige, du tog med dig din värsta vän. För din vän Kylan, ångesten, hon fick mig att avdunsta. Hon gjorde så jag tappade hörseln och synen. Sverige, jag låg på badrumsgolvet och Kylan låg på mig, höll ner mig. Kylan kvävde mig och vad gör du? Du behåller henne kvar vid din sida, som en vän. Ser du inte hur hon hånler mot mig, hör du inte hur hon skrattar? Snälla Sverige, låt Kylan avgå och spetsa istället tillvaron med Väme. För honom saknar jag.