Jag cyklade ner till Coop i Märsta vid halv åtta idag. Jag behövde verkligen det. Mitt huvud var, och är fortfarande, ett virrvarr av feministiska tankar, avsky till min kropp och ånger. När det kaosar så mycket i huvudet brukar det hjälpa att cykla eller springa för mig. Det handlar om att fokusera och tänka på något annat. 

Vad jag tänkte på hela vägen ner till Märsta centrum, var att jag önskade att något skulle hända. Något farligt, något skadligt. 
När jag låste cykeln vid cykelstället intill Coop stod två äldre män några meter bort och pratade, samtidigt som de sneglade lite för ofta mot mitt håll. Jag vet inte varför men något i mitt huvud ville verkligen att någon av de skulle komma fram och slå mig i ansiktet. Att de skulle få ge mig en pytteliten anledning till varför jag skulle ta ut min ilska på dem. För ifall vi hade slagits så skulle jag förlora, och då skulle det vara så jävla synd om mig. 
När jag insåg att de inte skulle slå mig hoppades jag på att de skulle sno min cykel. Då skulle jag gny och gråta hela gångturen hem, för att sedan lägga mig i mammas famn. Tröst skulle jag få, för det skulle ju ha varit så jävla synd om mig. 
Cykelfan blev inte snodd så hela vägen hem körde jag lite vingligt och oförsiktigt, i hopp om att en bil skulle smälla in i mig. För då skulle jag hamna på sjukhus med 122 skador över hela kroppen, och då skulle det vara så jävla synd om mig. 
Det började tillslut dra ihop sig. Vid den sista nerförsbacken på hemvägen sträckte jag upp händerna i luften och lät mig själv falla. Jag sjöng med till iamamiwhoami och hoppades på att bakhjulet skulle sladda. Jag önskade att cykeln skulle slunga ner mig i backen och att asfalten skulle skrapa up sår över hela min kropp. För fan vad fucking synd det skulle vara om mig då. 

Jag ville att det skulle vara synd om mig på riktigt, så att jag skulle få en självklar anledning till att gråta.