Jag gick förbi kyrkogården idag. Jag går alltid förbi där när jag ska gå hem till pappa, men idag stannade jag upp vid den. Jag stod där ett tag och tittade och såg framför mig vad som hände vid den här tiden på året för fyra år sedan. Jag slungades tillbaka i mitt minne.

Jag hade precis fyllt tretton och jag var kär. Det var kväll någonstans mellan vinter och vår, men luften var tillräckligt sval för att miljontals, lätta snöflingor skulle dala ner på kyrkogården. De lämnade ett tunnt täcke över marken och detta täcke lyckades ständigt smälta igenom mina converse, gjorde mina fötter blöta och kalla. Jag bar endast en munkjacka som "ytterplagg" och nu i efterhand förstår jag inte hur jag klarade av vintrarna med så lite kläder på. Men samtidigt så kan jag inte minnas att jag frös den kvällen. Varför frös jag inte? Berodde det bara på den bubblande känslan i magen eller var det för att kyrkogården hade förvandlats till en hinderbana i mina ögon. Jag minns hur jag hoppade över gravstenarna, gömde mig i buskarna med mina vänner bakom mig. Längre bort kunde jag skymta vad som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, stå över ett kast. Han sprang runt med sin kompis över gravplatserna och med jämna mellanrum kastade de snö på varandra. Jag betraktade dem och ville komma närmre honom, men det pågick någon slags kapplöpning mellan oss som höll hos på att löjligt långt avstånd från varandra. Vi sprang efter varandra, men lät aldrig den andre komma för nära. Detta fick min hormonfyllda kropp att bli ännu mer nyfiken på vad jag jagade där bland alla gravstenar. Man kan skoja till det och säga att jag gick över lik för att nå fram till honom (bokstavligt talat). Jag dansade över främlingars gravar, jag dansade över lik. Över allt dött var jag fylld med en nyfunnen känsla kallad ung tonårsförälskelse. Över allt dött var jag fylld med liv.

 

Efter stunden i det förflutna så gick jag bara vidare. Förbi kyrkogården och förbi vad jag en gång trodde skulle vara det mest spännande och förbjudna jag någonsin skulle uppleva. Förbi min första tonårsförälskelse som egentligen inte haft någon större inverkan i mitt liv, utan som bara tog sig tid att bli påmind fyra år senare.