Har haft en bra helg. Eller en rätt annorlunda helg (fast det har funnits värre). Men den var roande och händelserik, så det är ju ett plus. Det känns som att jag lever för helgerna. Pinar mig igenom vardagarna. Sover genom skoldagarna. Suckar genom jobbpassen. Jublar på fredag när jag kan dra iväg och försvinna bort från verkligheten. Bort från instängda lokaler, bortglömda pennor och jobbiga scheman. Försvinner med vänner och kommer inte tillbaka förrän på söndagkväll, när Måndag knackar på och undrar om jag är på g. Måndag, jag hatar dig. Jag avskyr dig. Du stör min fantasivärld, min idyll. Mitt barnsliga universum (landet Ingenstans) där jag aldrig växer upp. Jag är ett barn som varken är ett barn eller en vuxen, och jag vill varken vara någondera.