Stopplade iväg till Bredäng i torsdags. Svarta ögon, vassa tänder och en klänning så tight att den var som en extrahud. Jag tänkte att jag skulle kunna skrämma iväg hela Stockholm, men samtidigt få de att falla på knä. Älska mig, låt mig få komma in. Jag kunde klättra upp i närmaste träd, till och med i mina klackskor. En Joker-imitation, jag menar två. En på balkongen och en i hissen. Jag gick där jag ville gå, och jag tog det jag ville ha. Storhetsvansinne. Jag var nattens drottning.  Jag dansade, jag somnade, jag vaknade och magin var borta. Jag var ingen förförisk, oemotståndlig vampyr. Jag var en finnbeklädd, trött tonåring med mina vardagliga skavanker (bristningar, underhudsfett, mens). Sminket hade täppt porerna under natten och huden var uttorkad. Hur ska någon kunna älska någon så ofullständig och otillräcklig? Smetade ut sminket till något hyfsat. Ska jag bära gårdagen så kan jag åtminstone bära den med stolthet.