Jag har citerat många olika delar från Semi Precious Weapons låtar på sistone i mina rubriker. Dessutom har jag lyssnat slut på deras album på Spotify, förutom en låt. Det är inte första gången heller. Det händer så fort jag får chans att lyssna på dem igen. Kommer nog beställa deras skiva "You love you" inom en snar framtid. Så bra är de, att de förtjänar att få sina skivor köpta och inte nedladdade. Det lite knäckade med just det här bandet är att var förband till Lady Gaga's "Monsterball Tour" och jag såg dem OCH självaste Gaga år 2010, men hade knappt hunnit lyssna på Semi Precious Weapons. Nu är de bland mina favoritband och jag kan inte sluta tänka på hur det skulle vara att se dem live igen, nu när jag verkligen känner till låtarna också.
Imorgon är det teoriprov på Kungsholmen för alla AF-elver och jag skulle inte kunna känna mig mindre förberedd. Jag är visserligen duktig när det kommer till musikteori, eftersom jag har lätt att förstå det, men just det faktum att alla händelser och "event" kommer så tätt inpå varandra nu får mig att sätta en omedveten snara runt halsen. Lyckades jäkta mig iväg idag för att lämna en bilaga på Viktor Rydberg, utan kuvert eller med ett bifogat foto, och jag korsar fingrar, armar och tår att de inte tänker så mycket på hur oprofessionellt min ankät såg ut. De kan väl inte bedöma mig efter min skrivstil? Bedöm inte hunden efter tassavtrycket, ungefär. Så var det ju det där med att det är två intagningsprov nästa vecka och ytterligare två veckan därpå. Däremellan en famn med prov och läxor och andra händelser och kompisar och födelsedagar och träningar och... Det är i ssåna situationer som denna som jag stänger av allt. Istället för att ta itu med skitjobbet så ligger jag bara i sängen med blicken fäst i taket (det var värst vad takfläkten blev intressant). Jag vill inte prata med någon, jag vill inte göra några läxor, jag vill inte ha ett utseende, jag vill inte träna, jag vill inte leva. Och med "jag vill inte leva" menar jag inte det här deprimerande "jag tar livet av mig för att det suger", utan jag menar mer på det här uppmärksamhetskåta, panikslagna tonårssättet (buhu, det är så synd om mig). När vi sitter där i sal 406 och Mark (vår NO-lärare) visar youtube-klipp på galaxerna och de röda jättarna vrider det sig i magen på mig. Jag blir rädd för att jag är så liten och mina problem är så små. Sedan blir jag arg för jag förstår inte hur något så ytligt som utseendet kan komma och ha en så stor betydelse i västvärldens samhällen, när vi har så mycket annat att fokusera på. Hur mycket forskning som egentligen bör ägnas åt en bättre framtid, men som vi istället använder för att sätta våra kroppar och ansikten under lupp. Jag blir så förbannad på folk som hånar andra folks naturliga utseende, bara för att de själva är så patetiskt ynkliga och osäkra. För fan, fuck you era jävla ytliga fittor (ursäkta språket). En person ska väl för i helvete inte behöva lägga sig under kniven för att våga gå ut. Gör något bra för samhället istället för att dra ner andra i den deprimerade skiten. Sluta upp med att lägga hånfulla, hänsynslösa och inhumana kommentarer på internet. Jag blir så förbannad när jag ser någon skriva att någon annan är fet, ful, äcklig, tjock osv. Vad uppnår ni med det? Får det er att känna er bättre? Jag slår vad om att ni inte mår så jävla bra när personen tar livet av sig för att den känner sig så vilsen och utfrusen, på grund av era elaka kommentarer. Och om ni inte känner någon empati borde man ju sätta en kula mellan ögonen på er, era hjärtlösa, inkompitenta jävlar. Kan ni för en gång skull visa att människorna förtjänar att ligga högst upp i näringskedjan och att intelligensen faktiskt finns där. Tack för mig.

Förlåt för det långa, hotfulla inlägget men jag blev helt till mig i skrivandet plötsligt.