Ikväll ordnade föräldrarna i min och parallelklassen en paris-kväll med ett franskt knytkalas och goa bilder från körresan i höstas. Började nästan gråta för att det var så fint, och för att jag kände hur hela kroppen och sinnet längtade tillbaka. Även fast jag inte förstår ett dugg franska och endast kan säga vad jag heter och "jag bajsar i ditt tält" på språket i fråga, så har jag bildat ett band med detta land. Kanske det beror på att jag besökte Frankrike tre gånger under förra året. Eller så beror det på att jag nästan föredrar vilket land som helst, bara det inte är Sverige. Jag antar att jag har börjat tröttna på Landet Lagom. Jag har inte ens upplevt särskilt mycket, jag är ju bara femton (snart sexton, glöm ej). Vad har jag kunnat tröttna på, jag som bara har existerat i några få år? Något i mitt huvud säger att jag är fånig som längtar bort, medan den andra delen är ett motsträvigt monster. "Va? Det är bort jag vill."