Schliffenplanen, Versaillesfreden och Dolkstötslegenden snurrar runt i mitt huvud. Lenin, Franz Ferdinand och Gavrilo Princip trängs på ett hörn. Dessutom vill alla flummiga årtal också vara med i leken; Leken mina tankebanor har sysselsatt sig med dagen innan ett historieprov i första världskriget, något som intresserar mig till max. Jag kan inte påstå att jag tycker att världskirg är kul. Det är snarare så att ämnet fascinerar mig så pass att jag känner mig stört säker tills imorgon... och det är det som skrämmer mig. Jag har alltid för höga förväntningar. Både på andra och på mig själv (även hur framtida händelser ser ut). Jag hetsar upp mina förhoppningar i min lilla fantasi och mitt synfält blir blåögt. Denna förskönade bild som jag har skapat åt mig själv bryts ner när jag ser att ett "M" fattas vid det där helvetiska VG:et. Vafalls?! Jag som kände till alla förbannade kromosomer och jag som lagt ner min själv i fördjupningen av hinduismen. Kan inte läraren se att min ångestfyllda själ gråter floder som en liten bebis säl. VAD GJORDE JAG FÖR FEL OCH WHAT DO YA WANT FROM ME (Ida fattar). Nej, man ska inte älta, det ska man verkligen inte. Jag har mig själv att skylla (inte) och ska fan ta mig skriva det där historieprovet som en note to self. HEJ DÅ GULLUNGAR.