Kom hem efter att ha varit hos kompisar hela helgen. Det lilla äventyret upp till Hammarbyhöjden igårkväll har satt spår i min näsa och hals; snor och hosta. Idag när jag skulle nysa på tuben så var det en såndär mysig nysning som tar med sig precis allt snor. En halv sekund efter min "jag-försöker-kväva-den"-nysning, satt jag med ansiktet nergömt i halsduken för att inte blotta snorbomben som nyss exploderat i mitt ansikte. Sedan ska man diskret behöva torka upp efter olyckshändelsen och det är verkligen snor överallt. 1) Det är sjukt jobbigt att vara själv i en situation som denna, för det finns ingen som kan fungera som "hahaha-skyddsväst". 2) BLICKARNA MAN FÅR. Vad är grejen med att alla människor i kommunaltrafiken tittar på en som om man vore pesten själv, när man råkar hosta lite många gånger på bussen/tåget/tuben? Som idag till exempel, när jag satt på bussen just minding my own business. Hostade till. Andades. Hostade igen. Tittade ut genom fönstret, andades. Hostade som en döende och sådär fortsatte det hela bussresan från Öringe till Gullmarsplan. Kvinnan - nej hon får heta Kärringen - som satt snett mittemot mig gav mig blickar så fort jag hostade till. Förstår ni ångesten man får när man hostar ca 10-15 gånger i minuten? EN BLICK VARJE HOST JAG UTSÖNDRADE. Ville sjunka igenom sätet och inte blev det bättre när Kärringen makade sig lite efter ett tag, och tillslut typ flyttade på sig. Jag var ju bara lite ofrivilligt sjuk. Dumma tant. Nej, dumma Kärringen. Så dagens i-landsproblem har alltså varit rädslan att vara sjuk offentligt. Besökte och snorade ner Björn snabbt efter några stressiga pluggtimmar med Tove och Adam, och därefter begav jag mig hemmåt. Marianne (min gammelmorfars fru) gjorde  the till mig och jag knaprade i mig några pepparkakor. Efter detta års december kommer jag istället för en ölmage, ha en pepparkaksmage. Ni anar inte hur mycket pepparkakor jag har ätit. Det är nästan syndigt. Kommer bli snäll i alla fall. Kan nog behövas. Har blivit så otrevlig på senaste tiden. Tonårsrebellen.