Nervösa fingrar som berör. Du är så känslig. Ojämna andetag och min febrila puls. Hjärtat lugna dig. Mina fingrar är försiktiga penslar som målar små cirklar på din hud. Du är ett konstverk. Du är så vacker. Och jag ser dig. Önskar jag visste vad du tänkte på, vad du önskar dig mest av allt i hela världen. Då skulle jag ge dig det. Jag skulle lämna mig hos dig, bredvid dig. Öppna bröstkorgen, blotta det innersta. Visa att själen min blöder och att hjärtat längtar. Sedan skulle du trösta mig. Stryka dina händer över min rygg. Följa ryggraden, mellan mina skulderblad och vila vid min svank. Håll om mig nu och var så nära du kan. Så nära så att vi går in i varandra, flyter ihop. Tillslut kan vi höra varandras tankar. Hur de ekar i våra huvuden, i ditt tonårsrum. Hör hur de desperat skriker om samma sak; lite närhet. Sedan så sjunker vi, genom din säng och genom ditt golv. Genom våra hjärtan och in i varandras sinnen. Smakar varandra. Känner precis allt. Känner varandra. En blygsam observation.

Och nu vet du att det inte krävs en djupgående granskning, för inför dig är jag genomskinlig.