Jag är hemma efter min lilla tripp till Norrland. Flykten skedde i en (troligen) ren desperation efter snö, som var tänkt att tillföra någon form av julkänsla. Men nej, julkänslan försvann någon gång för tre år sedan och den kommer nog aldrig bli sig lik. Anledningen till att det där smygande pirret i magen försvinner - något som slog ner i mina tankegångar alldeles nyss - kanske beror på att den naiva tron på tomten och all mystik kring julen när man kommer upp i tonåren. Helt plötsligt inser man att det inte finns någon liten nisse som kommer äta gröten på trappen och att julklapparna inte kommer från tomteverkstaden. Det fluffiga skägget är bomull, den tjocka magen är en kudde (om man nu inte har en fetlagd karl i släkten) och julgranen är ful och tunn.
Jag har en ganska stor släkt och när jag var liten firades de flesta jularna med alla kusiner, mormödrar, sysslingar och brysslingar. Så när jag hör ordet julafton ser jag framför mig ett stort julbord där de vuxna sitter och skrattar. Runt omkring springer barnen i sina nyköpta, röd-grön-vita klädnader som troligen kommer, frammåt kvällen, bli smutsiga av köttbullslaviner och muststänk. Utanför ligger snön som ett tjockt täcke (klassiker) och helst ska lite snö singla smidigt ner. Under den stora middagen kan barnen knappt sitta rakt på stolen och blir helt tossiga över att en minut känns som en evighet. Julklappsutdelningen pågår under viss tålamod, men själva öppningen blir ett slagfält bland rosetter, presentpapper och snören. Det är julafton i mina fantasier. En fet, jävla disney-gran och vardagsrummet ska skrika Madickens jul. Men ju äldre jag har blivit, desto färre blir släkten som samlas. Något som gör att julkänslan försvinner ännu mer. I år var det likadant; elva personer sammanlagt. Jag skulle kunna jämföra det med en ballong som säkert pruttar ut luften ur ballongen. Ett hån mot min drömjul; filmjulen jag aldrig kommer få uppleva och som jag inte heller fick uppleva denna julen. Nåväl, jag fick en vit jul i alla fall.